Jag står på kanten av kajen, orädd för liv, orädd för dig
Ge mig ditt blod att smaka på, tro på mig, inga spel.
Jag ska ge er det där jag aldrig gett er förut, min själ, mitt
jag, mig, mina tankar. Mörkt. Sant. Naket. Du finner lycka
i att förgöra människoliv. Ge mig kraft. Du kan inte nå mig.
Jag står på kanten av kajen, tar av mig kavajen, lägger skorna
på hyllan, det är dags att lämna in. Tror du portarna öppnas
för mig, som guds änglar tittar du på mig. Avsky. Åtrå.
Längtan. Önskan. Du. Den. Det. Dem. Då.
Det är dags att hata igen. Vi måste, vi kan, vi förstår.
Du lever på att förgöra människoliv, du tror att ingen kan
Du tror att ingen ser, du vill ge mindre, du vill ha mer
Med kniven mot strupen ber du om förlåt och fäller en tår
Vi vet vad du går för, du är döden, du är idioten, vi förstår
Vi hör inte dina blodsprängda ögons ord, vi ser, vi ler
Jag har tittat över gränsen. Jag har smakat på blod,
jag har smakat på dig, er, ni. Jag trodde det skulle räcka.
Jag såg på, jag har hört på, jag trodde att jag förstod,
men utan mod är man ingen man, bara en pojke vars hjärta börjat läcka.
Grått och svart går hand i hand, så gör även ni, ni era jävlar.
Ni är pessimisterna med en tro på att finna lycka igen,
ett hopp om att hitta kärleken, om att finna era svarta själar.
Du är det svarta, du är satan, ler du när du tar mig sen?
