Det är kallare nu. Jag ser sämre, jag hör sämre och jag kän­ner
min­dre. Jag kän­ner ingent­ing, jag är iskall. Jag har en uppgift
att utföra, men jag kan inte. Det finns ingen ork eller ro till att
göra det eller ens tänka över det. Jag ser det ligga där på den
andra hyl­lan, jag vill sträcka ut min arm och känna på det, men
jag kan inte, jag har oför­må­gan att inte känna mig själv. Jag vet
inte vem jag är, jag vet inte vem du är, jag vill inte veta vilka ni
är och jag vill defin­i­tivt inte se förstå mig på, det jag inte förstår.
Idag när mörkret låg som ett täcke över gat­lyk­torna insåg jag att
jag skulle kunna göra vad jag ville, jag kanske inte skulle kunna få
som jag ville, men jag skulle kunna göra som jag ville, hur jag än
gjorde så skulle jag alltid kunna göra mitt bästa och om jag inte
lyckas, så har jag ändå gjort det. Jag insåg också att jag inte tycker
om män­niskor från förr, jag irrit­erar mig på mån­gas exsis­tens, mer
på en del, min­dre på vis­sas. Men jag har en gna­gande irri­ta­tion inom mig
som jag mer än gärna vill bli av med, jag vet att jag inte är någon elak
män­niska men jag kan mycket gärna lasta av mig lite, spotta lite ord,
svära lite, hata lite, skriva lite och sen sit­ter det någon stackars jävel
därute och kän­ner sig träf­fad. Jag skulle kunna göra det, jag kom­mer
för­mod­li­gen inte att göra det, men jag kan och bara vet­skapen om att
jag har kapaciteten till det gör att min irri­ta­tion krym­per lite.
Någon dag kom­mer jag göra rätt för mig, men efter­som jag inte är en
bit­ter, led­sen, liten pojke län­gre kän­ner jag att jag redan har vun­nit
en rond och om det så krävs, så vin­ner jag hela matchen.

Ibland kan orden flyta sam­man som varma bär och glass, en per­fekt
sym­bios, på ett innan blankt pap­per, det hän­der min­dre säl­lan nu
och när det hän­der så blir det min­dre bra, men det har mer sub­stans,
det bety­der mer, det finns flera sätt att se det på. Man väl­jer själv vilken
väg man vill ta, hur man vill läsa det, vad man sen vill göra med det.
Det finns inget rätt och inget fel. Jag vet vad allt bety­der, men jag vet
också att upp­fat­tningar är olika och det är någonting bra, så länge det
inte är mis­supp­fat­tningar. Jag svä­var län­gre och län­gre ut från punk­ten
som jag vill åt, det jag vill säga finns här, men ingen kan se det för det står
ingen­stans. Jag sit­ter ofta och tänker på “Hjärter Dam; Hör nakna föt­ters gång…” det var en målande tid, målande ord, beskri­vande sub­stanser och
allt­ing kunde bara ses på ett sätt och det var ett rent bud­skap, det var mitt
sätt att visa att jag vet vad kär­lek är. Jag kan kär­lek. Jag vet bara inte när
jag för­lorade mitt hopp och min tro till den. När jag finner svaret, så
kom­mer för­mod­li­gen orden att tala sitt eget språk, det kom­mer att ses
som en ny era. Jag kom­mer att lyckas med det jag alltid vetat att jag kom­mer
att lyckas med och kär­leken kom­mer vara vägen dit. Det ni inte ser, det ser jag. Det jag inte ser, det ser ni. Men, vad vet ni?