Blog Archives

Jag står på kan­ten av kajen, orädd för liv, orädd för dig
Ge mig ditt blod att smaka på, tro på mig, inga spel.
Jag ska ge er det där jag aldrig gett er förut, min själ, mitt
jag, mig, mina tankar. Mörkt. Sant. Naket. Du finner lycka
i att förgöra män­nisko­liv. Ge mig kraft. Du kan inte nå mig.
Jag står på kan­ten av kajen, tar av mig kava­jen, läg­ger sko­rna
på hyl­lan, det är dags att lämna in. Tror du por­tarna öpp­nas
för mig, som guds änglar tit­tar du på mig. Avsky. Åtrå.
Läng­tan. Önskan. Du. Den. Det. Dem. Då.

Det är dags att hata igen. Vi måste, vi kan, vi förstår.
Du lever på att förgöra män­nisko­liv, du tror att ingen kan
Du tror att ingen ser, du vill ge min­dre, du vill ha mer
Med kniven mot stru­pen ber du om för­låt och fäller en tår
Vi vet vad du går för, du är döden, du är idioten,  vi förstår
Vi hör inte dina blod­sprängda ögons ord, vi ser, vi ler

Jag har tit­tat över gränsen. Jag har smakat på blod,
jag har smakat på dig, er, ni. Jag trodde det skulle räcka.
Jag såg på, jag har hört på, jag trodde att jag förstod,
men utan mod är man ingen man, bara en pojke vars hjärta bör­jat läcka.
Grått och svart går hand i hand, så gör även ni, ni era jävlar.
Ni är pes­simis­terna med en tro på att finna lycka igen,
ett hopp om att hitta kär­leken,  om att finna era svarta själar.
Du är det svarta, du är satan, ler du när du tar mig sen?